Hus hus hus. Jag vill ha mitt hus. Det kommer dröja så länge, och varje dag tänker på jag på det.
Jag tänker på min lilla trädgård, där jag vill ha morötter, rabarber och lite örter.
Jag tänker på att komma hem, till ett hem som jag äger. Att få komma in i hallen och veta att om jag vill, så får jag minsann lägga nytt golv. Jag tänker på att gå upp för trappan och att ha barnens rum på övervåningen. Tänk, vilken satans lyx! Om den ena vaknar, så väcks inte den andra automatiskt, som nu. Det finns inte en enda fördel med att bo såhär.
Och det svider i hjärtat att veta hur lång tid det är kvar. Bara för att jag bor i Eskilstuna.
"Pendlingsavstånd till Stockholm". Larv.
Jag kollade runt lite på hemnet, runtom i landet. I Karlstad fanns helt vanliga hus, för runt 700.000. I Gävle var det ännu billigare.
Jag hatar det här. Jag hatar att vara ung och inte ha råd. Jag hatar när folk säger "Din tid kommer, vad har du så bråttom till?" eller min favorit: "Livet blir inte bättre för att man har hus". Nähä, säger du det? Jag trodde att det var huset som skulle lösa alla andra problem.
Så intelligent är jag.
Vad gör man med all denna längtan? Jag vill verkligen veta.
Varje dag försöker jag komma på lösningar, för hur vi ska få vårt hus fortare.
Men det är inga småpengar precis, husen i Eskilstuna brukar ligga på 1.4 miljoner (minst) i utgångspris. Det blir en hel del spargrisar att råna för att ha råd med den kontantinsatsen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar