Fredag.

Jag känner så otroligt många känslor på en gång.
Jag känner mig både glad och ledsen och allt däremellan. Hur jag än försöker,
så kommer jag aldrig ikapp med allt jag har att göra. Det GÅR bara inte.
Jag har verkligen ansträngt mig den här veckan, men all min energi går åt till dagarna.
Vilmer som trotsar extra mycket när han inte får vara på dagis och får träffa kompisar och leka,
Ella som helst vill bli fastsydd på min höft... Lägg till att Ella vaknar minst 5 ggr/natt
och aldrig sover längre än till 6.30. Det är SÅ svårt att hitta tid till att städa det sista man gör på kvällen, när man är färdig att gå och lägga sig klockan 19. Jag orkar verkligen ingenting,
när dom väl somnat. Och på dagen då? Ja, oftast sover jag samtidigt som Ella, iallafall på förmiddagen. Det har varit räddningen, och nu måste jag alltså sluta med det.
För annars kommer hela mitt hem bara växa och växa tills det får eget liv och smutsen går iväg av sig självt. Jag blir så himla ledsen. Jag tycker inte att jag ställer för höga krav heller,
om alla andra klarar det, VARFÖR GÖR INTE JAG DET?
Var ligger problemet? Häromdagen spenderade jag varende ledig sekund (kändes det som iallafall) åt att städa köket, diska, göra rent diskbänken och spisen, plocka undan leksaker från golvet, dammsuga och skura golv. Det blev så himla fint, jag kände mig lycklig! Det tog inte så lång tid ens. Men det är i stort sett omöjligt att upprätthålla, känns det som. Inte ens när jag försöker går det min väg.

Nej, idag tänker jag inte vara positiv. Jag tänker gå runt i min bubbla,
ringa pappa och ställa in det eventuella besöket och sen hoppas att dagen snart är över..