Åsa har precis åkt hem, Andreas skjutsar henne till tågstationen.
Det har verkligen varit så otroligt trevligt att ha henne här, inte bara för att stödet varit fantastiskt, utan också för att det är så sällan vi ses. Och jag hade glömt hur trevligt det är att ha övernattande gäster, jag har bara haft det en gång tidigare, här i lägenheten alltså.
Kuren har gått så otroligt bra! Jag är chockad över hur väl hon svarat.
Första natten vaknade hon tre gånger, varav en var lite längre.
Inatt vaknade hon heller inte många gånger, och när hon gnällde lite (som är det som jag kallar vaken, lite dumt kanske, eftersom hon faktiskt inte ÄR vaken, utan bara vaknar till så som folk gör mest), så somnade hon om nästan direkt. Första gången vaknade hon kvart över tolv. Vi ramsade en gång (Att ramsa innebär att säga en viss mening, som man bestämmer innan, fyra gånger på raken, i väldigt glad och hög ton). Så hon vaknade, vi ramsade och tjoff, så var hon tyst.
Hon blir fortfarande ganska arg när man lägger henne i sängen, och går ut, men att förvänta sig nåt annat vore väl naivt! Det är ju ändå en vana som ska brytas, och det tar ju tid att ändra inställningarna så att säga. Däremot tystnar hon på bara några minuter, och oftast låter hon bara arg i kanske 1-2 av dessa. Sen låter hon trött-gnällig och tillslut hör man inget alls.
Helt otroligt! Att det funkar så bra! Jag blir så ledsen när folk likställer SHN med barnmisshandel. Snacka om att inte förstå barn. Snacka om att missförstå.
Tråkigt. Verkligen jättetråkigt.
Hursomhelst är jag Åsa evigt tacksam för all hjälp. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig!
Och självklart även ett stort tack till maken Thomas och lilla Agnes, som varit utan sin fru/mamma hela helgen!
Men nu ska jag vila en stund på soffan, det har ändå inte blivit så mycket sömn eftersom man ligger som på nålar och spänner sig. Så, soffan nästa! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar