Drömmar och tankar.

Jag sitter och tittar på huset i Mariefred. Det är helt perfekt. Allt jag kan drömma om.
Precis lagom trädgård också, och en stor altan. Perfekt för barnen,
jag är 100% övertygad om att ALLT skulle bli så mycket lättare om Vilmer kunde springa runt fritt, och få ut all sin energi... Mindre bråk och mer tid för kärlek.

Och samtidigt gör det så ont, Det gör så fruktansvärt ont, vetskapen om att det är ytterst liten sannolikhet att jag nånsin kommer få bo där.
Jag hatar att jag gör såhär mot mig själv, spelar upp mig och blir fullkomligt besatt.
Det blir ALLT. Jag kan inte förklara det för nån som inte själv är så,
men det försvinner liksom inte från tankarna, det finns alltid där i bakhuvudet.
Väldigt jobbigt, och besvikelsen blir 100 gånger värre när man gör såhär.


Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan bara be för att Andreas ska vilja lika mycket som jag. Jag hatar att må såhär. Perfekta, perfekta hus. Varför är du inte redan mitt?

Jag vet inte hur jag ska bli kvitt känslan heller. Det är nästan det värsta,
att jag måste vänta ut det. Till slut blir jag sådär oerhört besviken, det är helt oundvikligt.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag känner mig så ledsen, och det verkar kanske löjligt
för folk som inte förstår... Till en sådan person vill jag säga: Du får mer än gärna ta över en dag i mitt liv med allt det innebär.
Då skulle nog de flesta inse hur underbart det vore att ha ett hus med tomt.
Fan också. Nu skiter jag i det här, jag skriver inget vettigt ändå....