Foundations.

"Vi ses snart igen!" Orden för sig betyder inget särskilt. Men ihopsatta till en mening blir de till något mer än bara ord, de blir ett löfte. Ett löfte om att det finns en morgondag.

Men ibland är ett löfte inget värt. Ibland kommer ingen morgondag.

Det var måndag. Barnen krånglade och jag var arg. Riktigt arg. Pappa ringde precis när jag brukar lägga Ella, och jag blev sur. Jag sa inget, men ändå. Efter nån timme var det äntligen dags att få lägga Vilmer, och jag passade på att ringa upp pappa. Han sa att han var väldigt ledsen. Hjärtat började slå fortare, jag blev varm i hela kroppen och jag fick ställa mig upp. Jag gick ut i köket och lyssnade på vad han sa. Farmor hade fått en stroke, ingen visste exakt hur länge hon hade legat. Jag föll ihop på köksgolvet och bara skrek "nej nej nej" om och om igen. Jag minns inte så mycket efter det. Jag minns att Vilmer satt bredvid mig och klappade mig på armen medan jag grät. Jag minns att jag tänkte på allt jag skulle ha gjort med farmor "bara sommaren kom"... Jag tänkte på sist vi träffades. Jag tänkte på att hon aldrig skulle få se mig gifta mig.

Jag vill inte tänka på det. Jag vill inte prata om det. Jag vill inte kännas vid att hon inte finns längre. Jag vill gå tillbaka, finnas där för henne. Jag vill berätta för henne, att det är tack vare henne jag älskar att baka. Att jag älskar att hon funnits där för mig alla år när jag inte haft någon annan. Vi stod varandra väldigt nära.

Det gör ont. Varje dag är olika. Ibland glömmer jag bort att det hänt. När jag väl blir påmind känns det som ett knytnävesslag i magen. Men vad gör man? Jag kan inte bryta ihop nu.

Det finns inte på kartan. för bryter jag ihop nu, så finns ingen ork att laga mig själv igen.

Det är inget jag klarar av själv. Det har varit alldeles för jobbigt alldeles för länge nu.

Jag vill resa iväg och bara vandra ensam, vara ensam.. Jag vill hitta självkänsla och självrespekt nog att fatta de tuffa beslut som jag vet att jag en dag måste fatta för att bli lycklig igen.

Jag lyssnar på Kate Nash - Foundations, och inser hur mycket texten stämmer in på livet, och ryser. Jag måste sluta leva i framtiden. Jag måste sluta tänka på hur lycklig jag skulle kunna vara, och istället jobba för att bli det nu. Det är så svårt. Jag vill bara skrika ut hur det är, men det går inte. Jag har liksom ingen rätt att klaga, det får man ju höra varje dag. Jag har ju ett hem, två vackra barn och mat på bordet. Då ska man vara glad och tacksam.

Det är sent. Så jag säger som Kate: Oh my gosh, I cannot be bothered with this...

Längtan, alltid denna längtan..

Hus hus hus. Jag vill ha mitt hus. Det kommer dröja så länge, och varje dag tänker på jag på det.
Jag tänker på min lilla trädgård, där jag vill ha morötter, rabarber och lite örter.
Jag tänker på att komma hem, till ett hem som jag äger. Att få komma in i hallen och veta att om jag vill, så får jag minsann lägga nytt golv. Jag tänker på att gå upp för trappan och att ha barnens rum på övervåningen. Tänk, vilken satans lyx! Om den ena vaknar, så väcks inte den andra automatiskt, som nu. Det finns inte en enda fördel med att bo såhär.
Och det svider i hjärtat att veta hur lång tid det är kvar. Bara för att jag bor i Eskilstuna.
"Pendlingsavstånd till Stockholm". Larv.

Jag kollade runt lite på hemnet, runtom i landet. I Karlstad fanns helt vanliga hus, för runt 700.000. I Gävle var det ännu billigare.
Jag hatar det här. Jag hatar att vara ung och inte ha råd. Jag hatar när folk säger "Din tid kommer, vad har du så bråttom till?" eller min favorit: "Livet blir inte bättre för att man har hus". Nähä, säger du det? Jag trodde att det var huset som skulle lösa alla andra problem.
Så intelligent är jag.

Vad gör man med all denna längtan? Jag vill verkligen veta.

Varje dag försöker jag komma på lösningar, för hur vi ska få vårt hus fortare.
Men det är inga småpengar precis, husen i Eskilstuna brukar ligga på 1.4 miljoner (minst) i utgångspris. Det blir en hel del spargrisar att råna för att ha råd med den kontantinsatsen..

Dream a little dream of me.

Jag ska alldeles strax lägga Vilmer som kollar på Hannas hjälplinje. Undrar hur det kommer sig att alla barnprogram har så bra intros? All musik från barnprogram fastnar i huvudet, jämt!
För alla som är intresserade av att höra den fantastiska låt, youtube:a Hannas Helpline. Tokbra!

Jag tror minsann att min tjej står i sin säng och letar efter saker att slänga i golvet. Bredvid sin säng har hon en stor bokhyllegrej. Där ligger böcker som ofta hamnar i golvet, eller ännu konstigare, i sängen. Ibland kommer man in på morgonen, och hon har sovit hela natten på en himla bok :S Hon är söt, den där tösen!


Men man kanske skulle vara lite effektiv istället för att sitta här?

Jävla skit.

Det känns som jag ska explodera vilken sekund som helst. Jag är så arg att jag skakar i hela kroppen och jag vill bara vara ensam.
Men istället sitter jag här med två barn som inte gör något annat än att motarbeta mig.
Vad det än gäller. Jag är så jävla trött på det här. Jag skulle dammsuga mattan i vardagsrummet. Ella TOKSKRIKER, och jag blir stressad. Nu sitter jag här med ett blödande finger (klämde mig på nåt) och fan, vad ont det gör i foten (jag klev snett). Jag är så trött på det här! Jag är så trött att jag inte vet var jag ska vända mig. Blir det inte mer än såhär?
Jag vill inte ha det såhär längre. Jag står inte ut mer. Jag vill sätta mig på första bästa plan och aldrig mer återvända. Jag skiter fullständigt i hur det låter. Jag hatar det här och jag hatar att må såhär. Fy jävla fan, vad trött jag är på allt det här.

Jag hjärta Kandee.

Ville bara dela med mig av ett citat från någon som, trots att vi aldrig träffats, faktiskt har blivit någon sorts förebild för mig.

You are more beautiful than you know
More talanted than you think,
and more loved than you can imagine.


Jag gillar hennes positiva syn på livet, och hennes videos på youtube får mig alltid att le,
till och med så mycket att det första jag gör när jag sätter mig vid datorn är att kolla om det uppdaterats något. Kandee Johnson heter hon, och till alla som känner sig lite nere någon gång vill jag säga: Titta på en av hennes videos på Youtube! Jag blir alltid glad av att se dem
och då menar jag såklart inte pga sminket. Hennes livsglädje och hennes fina hjärta lyser igenom hela henne. Det är väldigt ovanligt, jag vet bara två andra som har den egenskapen, min syster Nina, och min bästa vän Åsa.

Så det var väl allt då :)

En vanlig onsdag.

Ja, en helt vanlig onsdag med allt vad det innebär.

Jag vet att jag är en drömmare. Jag lever inte alltid i verkligheten,
utan svävar omkring nån annanstans. Det är OK, jag har ännu inte förlikat mig med det,
men hur jag än försöker så kan jag inte ändra det.
Och samtidigt känner jag att jag inte VILL sluta drömma. Till en viss del kanske,
men inte helt. Det är mina storslagna drömmar som gör att jag orkar vidare,
när allt känns tungt. Drömmen om radhuset. Barnen behöver utrymme liksom
och helst egna rum. Jag hittade ne fin femma i ett av de fina områdena,
men den har gått till någon annan. Vi är fortfarande typ på köplats 104 :S
Jag blir bara stressad, jag vill flytta helst igår! Vill få fira jul i vårt radhus
och få fixa barnens egna rum.

Min andra dröm är drömmen som blev totalkrossad. Jag blir inte konditor än på ett tag.
Insåg det igår, utbildningen börjar på måndag,
och jag har ännu inte fått besked. Så jag kan nog avskriva det. Det gör ont.
Det känns som att det mesta går emot mig,
så jag hoppas intensivt på jobben jag sökt istället. Fast just nu vill jag bara skriva att,
"med min tur går väl även det käpprätt åt helvete" men jag tänker inte göra det.
För att bli positiv måste man försöka tänka positivt, även när det är åt helskotta med allt.
Jag försöker. Jag tänker inte ge upp.

Men alltså. Jäklarns. Ge mig lite tur nu.

Irritationsmoment. Igen.

Varje dag så kollar jag efter lägenheter i Södertälje. Oftast flera gånger per dag, till och med.
Jag letar mest efter radhus, och alltid lyckas jag få köplats 178, ungefär. Det känns jättedrygt :/

Jag har tänkt väldigt mycket på det här med att flytta, och jag får nästan en svindlande känsla i magen. På sätt och vis vet jag inte om jag är redo, men jag känner ändå att jag MÅSTE bli det.
Det är det absolut bästa för oss som familj. Radhuset som jag nu riktat in mig på verkar helt toppen enligt planlösningen. Förutom att det vore skönt med en uteplats för barnen, så kommer det ju bli mycket närmre till min syster och Andreas bror, vilket är skönt om det skulle krisa nån gång.
Nu har min systers pojkvän bil och körkort också, det är ju härligt! Jag vet hur jobbigt det är att ha barn och inte kunna ta sig nånstans. Så jag är liksom glad för deras skull!
Fast jag tror inte att vi kommer få det här perfekta radhuset, tyvärr.
Jag har precis gjort en fuling och registrerat mig som medsökande, eftersom Andreas inte gjort det.
Nu jäklar i min lilla låda, ska det hända grejer! Fast jag förstår ändå inte hur det funkar med kösystemet och deras poäng. Jag får fråga Andreas imorgon när han vaknat.

Nu är det snart dags även för mig att sova, men jag tänker vänta tills jag är riktigt trött.
De senaste nätterna har jag haft ännu svårare än vanligt att koppla av och varva ner på kvällen.
Hjärnan är alltid i full gång... :/