Be still, my heart.

Så, vi har tillsammans bestämt oss för att vänta med huset. Lånet vore nog inga problem, men dessa räntor! Det är helt fel läge just nu, Jag vet också det när Jag lyssnar till den förnuftiga och logiska delen av mig. Men.. Det gör ju så ont. Jag såg framför mig hur vi lagade mat i det vackra köket, hur vi åt frukost på den stora altanen, hur vi firade jul tillsammans, hur våra släktingar hälsade på och tyckte att vi hade sån tur som fått huset..Vi åkte dig idag. Otroligt dumt, Jag vet. Men Jag ville är området, för bilderna på husets framsida är inte så imponerande, den är tagen det gråmulen dag precis när snön smält.. Vi har inte den framme vid gatan när Jag började gråta. Hela området var så perfekt! Det såg exklusivt och välvårdat ut. Och när vi väl såg huset, så brast det bara. Hur Jag än gjorde så slutade det inte. Och Jag vet ju att det inte går nu. Men ingenting har någonsin känts så rätt, det kändes som att det redan har VÅRT hem.. Svårt att släppa taget. Men det är väl som andreas säger. Det finns inget som hindrar att vi kör som ett år, när utbildningen är klar och Jag förhoppningsvis fått jobb på min praktikplats. Jag vet att det är det i-landsproblem.

Men det för lika ont för det.

Skickat från min HTC